Avsnitt 5 (breven 9 och 10). Om hur ens referensram/referensträd styr lärandet och om poängen att inte hoppa över de nedre nivåerna i den Bloomska lärandetaxonomin

Nyckelfrågor:

• Barn förr i världen skrev ofta brev till varandra och därtill skoluppsatser som bara var till för att öva upp förmågan att berätta. Vad händer med barns lärande när man numera försöker få dem att direkt analysera och värdera, och hur rimmar detta med hjärnforskningens inblick i hur det unga skolbarnets hjärna fungerar?
• Vi ordar mycket i breven kring hur viktig den överlappande kunskapen är för gemenskap och existentiell trygghet, och hur ensamhetsdrivande kunskapsrelativismen är. Vad har du lagt märke till av detta?
• Hur öppen vill och kan och bör du vara inför omvälvande nya tankar? Själva hävdar vi att det ska mycket till för att man ska hoppa över från ens existerande referensträdd till ett helt annat paradigm. Känner du igen dig i detta?
• ”Utan tvivel är man inte klok”, skrev Tage Danielsson. Så sant, så sant. Men utan referensram/referensträd är man inte heller klok. Eller?
• Det objektiva är i många sammanhang ett fantastiskt kunskapsideal. Men minst lika viktigt är det i praktiken att vara saklig, dvs medveten om att till saken hör (nästan alltid) personen, skeendena, relationerna. Säger det dig något att vi gör den distinktionen mellan det objektiva och det sakliga?

Lyssna på avsnittet här