Intervju med Mohamed Chaib

Varför var det så viktigt att bilda ett nationellt kompetenscentrum för vuxnas lärande?

Som jag har förstått det fanns det två skäl till det: Det ena var att hitta nya former för studiefinansiering för vuxna, som var anpassade till den konjunktur som den kommunala vuxenutbildningen befann sig i då. Studiefinansiering är alltjämt en central fråga i utbildningspolitiken. Enheten som handlägger vuxenutbildning på Utbildningsdepartementet heter för övrigt Enheten för studiefinansiering och vuxnas lärande. Det andra var att det från folkbildare och vuxenutbildare, och inte minst från facket, uttrycktes ett behov av att skapa ett resurscentrum, som kunde bidra till den pedagogiska förnyelsen av vuxenutbildningen. Avnämare ville ha ett kunskapscentrum, som kunde driva på så att frågor rörande vuxnas lärande hamnade i blickpunkten i den utbildningspolitiska diskussionen.

Varför tror du att just Högskolan i Jönköping fick uppdraget att bilda Encell?

Det är givetvis en känslig fråga att ge ett objektivt svar på. Jag tror väl att vi hade ett koncept som var ganska nytt då. I vår ambition med att bygga upp ett nationellt centrum inkluderade vi nämligen tanken att fånga upp vuxnas lärande på bredden. Detta innebar att vi exempelvis ville inkludera lärande i arbetslivet, som en del av det vuxna lärandet. Våra konkurrenter då, som hade betydligt större kompetens på området än vad vi hade, var specialiserade och fokuserade på avgränsade områden, som exempelvis folkbildning eller lärarutbildning. Vi argumenterade för ett koncept, som skulle vara inkluderande och bjuda in till samarbete med redan existerande starka kunskapsmiljöer vid våra universitet och högskolor. För uppdragsgivaren kändes det kanske tryggt att veta att en investering i ett nytt resurscentrum för vuxnas lärande inte skulle riskera att bli "more of the same" och försvinna in i redan existerande akademiska och organisatoriska strukturer och inte minst in i otydliga anslagssystem? Detta är givetvis min personliga analys och behöver inte överensstämma med de objektiva kriterier, som till slut fällde avgörandet till vår fördel.

Hur såg Encells verksamhet ut under de första åren?

Jag skulle vilja sammanfatta de två första åren som entusiastiska och för att använda ett modernt ord, entreprenöriella, samt en smula kaotiska. Utbildningsdepartementet hade redan då ett antal resurs- eller kunskapscentra, som var inriktade på skolämnen såsom matematik, svenska som andra språk och biologi. Encell skulle ge sig in på ett område med mycket breda konturer och med en mycket stor avnämargrupp bestående av den kommunala vuxenutbildningen, näringslivet, offentliga organisationer, gymnasial och eftergymnasial utbildning med mera. Första tiden gick därför åt till att definiera Encells roll i en rörlig men spännande omvärld.

Vad lade man mest fokus på? Vilken del av Encells uppdrag var mest central?

För att svara på denna fråga måste jag påminna om att det område, som Encell verkar inom, har ändrat fokus ganska mycket under det senaste decenniet. När vi fick uppdraget var fokus riktat mot vuxenutbildning och folkbildning. Senare skiftade fokus mer allmänt mot vuxnas lärande. Så småningom kom frågor som rör lärande i arbetslivet och det livslånga lärandet kopplat till kompetensutvecklingsfrågor att ta överhand. Nu tycks det som att vi är tillbaka till frågor som rör vuxenutbildning och då med specifik inriktning mot yrkesinriktad vuxenutbildning.Mycket av den tid som investerades i början av Encells verksamhet handlade om att identifiera avnämargrupper och samarbetspartner, exempelvis inom starka forskningsmiljöer. Mycket energi gick åt till att skapa intellektuell legitimitet. Det är bra att ha fått ett legalt uppdrag sanktionerat av regeringen, men det är en helt annan sak att skapa legitimitet för detta uppdrag i omvärldens ögon. Detta var jag personligen mycket medveten om, då jag tidigare hade haft några större nationella uppdrag liknande Encells. Jag har alltid varit mycket mån om att ödmjukt leverera vad vi lovat, med bibehållen integritet och kritisk framförhållning. Dessa tankar var mycket närvarande i vårt arbete. Det gäller helt enkelt att vara lyhörd för de förändringar, som genomströmmar det vuxna lärandets fält för att agera i samklang med sin omvärld.

Om man jämför Encells verksamhet då och nu, vilken är den största skillnaden?

Den stora skillnaden handlar givetvis om att Encell idag är, vågar jag påstå, en nationellt och internationellt etablerad institution hos både praktiker och i akademiska nätverk. På nationell nivå har vi drivit några praktiska projekt som uppmärksammats. För att ta några exempel vill jag nämna det stora Riksrådslaget om vuxenutbildning år 2003, arbetet med att få examen för vuxnas lärande inkluderad i den nya lärarutbildningen samt arbetet med att bygga upp en nationell rörelse för lärande i arbetslivet, den så kallade LiA-satsningen. Encell har också blivit uppskattad för olika insatser vi gjort inom ramen för det nordiska samarbete kring vuxnas lärande. Encell är involverad i flera EU-projekt och det ger mervärde för att sprida kunskap kring vår existens även om det ger mycket jobb.En annan avgörande skillnad är att Encell hittills har skapat sig en vetenskaplig legitimitet genom egen forskning, genomförd av både seniora forskare och inte minst av doktorander. Det är en oersättlig fördel att ha ett resurscentrum, som både är forskningsanknutet och som har nära koppling till en grundutbildning, exempelvis till lärarutbildningen. Kombinationen av egen forskning, doktorandutbildning och koppling till grundutbildningen är något som vi fick uppskattning för i den senaste utvärderingen av nationella resurscentra, som Högskoleverket genomförde på uppdrag av regeringen 2008.

Från början var inte egen forskning en del av Encells uppdrag. När började Encell med egen forskning inom det livslånga lärande och hur kom det sig?

Det är helt enkelt lättare att åstadkomma resultat om man samarbetar med andra institutioner utifrån likvärdiga grunder och förutsättningar. Encells uppdrag handlade initialt om kunskapsridning i nätverk. Utifrån det legitimitetskriteriet, som jag nämnde tidigare upptäckte vi ganska snart att det inte går att skapa en trovärdighet i vår verksamhet om vi inte själva kunde stå för någonting, intellektuellt, akademiskt eller vetenskapligt. I den hårda akademiska världen kan man inte bara sprida kunskap om vad andra gör, utan man måste även kunna bevisa vad man själv står för. Vi klargjorde detta för uppdragsgivaren, dvs. utbildningsdepartementet och fick fullständigt gehör för vår ståndpunkt om att kunskapsspridning måste ha en förankring i eget legitimt kunskapande. Vi har aldrig förnekats rätten att bedriva egen forskning, men vårt lilla anslag har inte räckt till allt. Vi behövde mer resurser för att bygga upp en forskningskapacitet med speciell inriktning mot det område, som är av intresse för Encell. Från 2006 fick Encell ett utökat basanslag med 50 procent, samt ett utvidgat uppdrag att bedriva forskning i partnerskap och nätverk. Detta utökade basanslag gjorde att vi kunde rekrytera ett par seniora forskare, som i sin tur sökte och fick konkurrensutsatta anslag för forskning. Detta ledde till att vi kunde rekrytera doktorander. Uppdraget är för övrigt oförändrat än idag. Encell ska bedriva forskning och kunskapsspridning. Det ena kan inte bedrivas utan det andra. Detta är Encells varumärke och story telling och så bör det, enligt min mening, förbli.

Varför är det intressant att fokusera på det livslånga lärandet?

Ett enkelt svar är att idén om det livslånga lärandet har stått högt upp på den officiella agendan för det Europeiska samarbete sedan den berömda Lissabondeklarationen från 2000. I denna deklaration fastslog den europeiska unionens stats- och regeringschefer att Europas länder tillsammans ska utgöra den mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin i världen år 2010. I denna deklaration förbinder sig EU-länderna att bygga upp en kunskapsbaserad konkurrenskraftig EU ekonomi, bland annat med stöd av det livslånga lärandet som utbildningspolitisk strategi. Bortsett från denna vackra politiska utopi finns det i botten ett genuint intresse för och ett behov av att, både akademiskt och praktiskt, främja det livslånga lärandet för individen, organisationer och samhället. Själva begreppet det livslånga lärandet, och det är många som inte vet om det, är drygt 200 år gammalt. Som utbildningspolitisk vision har den sina rötter så långt tillbaka i tiden som i den Franska revolutionen.

Tanken om att främja individens lärande genom hela livet har alltid funnits i den Nordiska folkbildningstraditionen. Den fick en renässans i UNESCO:s arbete med just det livslånga lärandet som ett framtida prospekt under 1970-talet. Idag är det praktiskt taget svårt att tänka sig en utbildningsstrategi, nationellt eller globalt, som inte refererar till det livslånga lärandet. Problemet är att det finns så många uppfattningar om vad som menas med det livslånga lärandet och om vägarna dit. Om själva behovet av det livslånga lärandet, vågar jag påstå, råder det på internationell nivå konsensus om.