#metoo – en game changer för traditionell media

Oavsett vad man tycker om namnpubliceringar och ofiltrerade vittnesmål i Instagram- och twitterflöden så står det klart att spelplanen är ny. ”#metoo” är en game changer, där traditionell media hamnat i bakvattnet med sina överväganden mellan hastighet och kvalitetskrav.

I min avhandling har jag följt två nyhetsorganisationer i Australien och fokuserat på hur de upprätthåller sina värderingar i en turbulent miljö. Samt hur dessa värderingar möjligtvis har ändrats, speciellt i samband med de utmaningar som nyhetsorganisationer nu upplever.

Parallellt med andra frågor som nya modeller för att ta betalt och samarbeten med läsarna tar både The Courier-Mail och The West Australian upp problemet med livenyheter. Att de måste publicera nyheter snabbt – helst inom några sekunder efter en händelse för att undvika att förlora läsare till något annat företag som är snabbare. Frågan de ställer sig är hur de kan leva upp till sina journalistiska värderingar och särskilt då kvaliteten på nyheterna som publiceras i den nya snabba hastigheten. Det är en balansakt där det inte är bra att vara tvåa men inte heller bra att vara först, och ha fel.

Journalisterna beskriver ett helt nytt sätt att arbeta. En av dem berättar att de inte längre skriver ner anteckningar när de är ute på fältet utan live-twittrar till sina följare. Och ja, från läsarens perspektiv kan man se fördelar med detta, man får informationen direkt. Men i det här sättet att arbeta finns det lite utrymme för journalisten att smälta informationen och göra en genomarbetad artikel. Och ännu värre, vad händer om den initiala informationen inte är korrekt? Journalistiska värderingar är genomsyrade av att leverera korrekt information, och detta hotas av tidspressen.

Utöver detta beskriver de journalister jag intervjuat hur de nu måste publicera artikeln på flera olika plattformar och därmed skriva flera olika versioner av samma artikel. Även detta hotar de journalistiska värderingarna. Att skriva mer och mer i ett snabbare tempo är som gjort för misstag, från felstavningar och grammatiska fel till den analytiska kvalitén.

Förändringen ställer också nya krav på läsarna. Journalister och redaktörer har varit vad som inom forskningen kallas ”gatekeepers” och bestämt vad som värt att informera läsarna om, men nu måste vi som läsare vara uppmärksamma och utvärdera informationen vi får. Och det är något många inte är vana vid.

I företagen som jag följde är synen att arbetet idag handlar mer om att rapportera än att vara en journalist. Och det kan vara ett problem för oss alla. Jag anser att vi tar journalisterna för givet. Vi ska inte betala för nyheter, det ska vara gratis – speciellt online och vi vill ha information så snabbt som möjligt. Men hur ska journalister kunna göra ett arbete de kan vara stolta över om vi som läsare inte ens vill betala en krona.

Är det tillräckligt med vemsomhelst på sociala medier och att det är upp till oss själva att söka och hitta information som vi tycker är intressant?

Har kanske ett medielandskap utan granskning, sortering och validering och där hastigheten är allt, också ett pris?