Två undervisningstraditioner möts – ett internationellt utbyte för elevers lärande

Några japanska elever ska få pröva på utomhusundervisning. Med viss skepsis, men med deras uppmuntrande klasslärare beger sig klassen ut till den närliggande parken, en grön markyta i kombination med lekparken. Lite fnittrigt är det till en början, innan de får den första pedagogiska utmaningen. Att med hjälp av flera 1-meters rep och tejp skapa en kubikmeter. De är ovana att få en väldigt kort introduktion, vara i parken med pedagogiska avsikter och gruppvis diskutera sig fram till att skapa en konstruktion. Några elever tar initiativet och till slut utkristalliseras en kubikmeter. Därefter får samtliga elever varsitt 1-meters rep för att skapa Japans kartbild.

Nu är eleverna mer med på noterna och det går förhållandevis snabbt med denna andra pedagogiska utmaning i geografi. Därefter läggs stenar på kartbilden, där de största städerna finns, blåa rep för landets största floder och en lövhög för Mt. Fuji. Dessa något rörelseintensiva aktiviteterna avrundas med att eleverna skriver landskapsdikter.

Slutligen används den japanska bokstavsmatten. Varje bokstav ska få ett naturföremål, det vill säga i en svensk kontext skulle det exempelvis bli sten på s, kotte på k och pinne på p.

ABC mattan på hemmaplan blir ofta en ”plocka skräpmatta” såsom cigarettpaket på c, kapsyl på k, men i Japan finns inget skräp alls på marken. Det är väldigt svårt att hitta en skräpkorg överhuvudtaget i stads- och naturlandskapet. Så några kampanjer att inte skräpa ner är totalt överspelat. Jag frågar nyfiket hur det kommer sig att skräp och klotter inte alls existerar och lärarna blir förvånade över frågan. – Vi lär ju barnen att inte skräpa ner och vill de rita så får de använda papper … svårare än så är det inte. Väl inne i elevernas klassrum ska de skriva ner sina reflektioner utifrån utomhusundervisningen. Några elever tyckte det vara roligt, medan andra elever tyckte att man inte ska blanda ihop olika skolämnen med varandra [ämnesintegrerat lärande] utan är det matematikämnet så är det bara att räkna.

Regn? När det regnar är vi i Japan inte utomhus alls. Paraplyet som vi använder till och från skolan ställs i ett särskilt ställ utanför skolenheten och så får workshopen vara inomhus istället. Det blev att eleverna fick rita och skriva ner tänkbara naturföremål och fästa på bokstavsmattan. Som utomhuspedagog blev jag ganska förvånad, för det är väl bara att gå ut? Regnkläder ingår inte riktigt i den japanska repertoaren och inte heller devisen ”det finns inget dåligt väder – bara dåliga kläder”. Nåväl, förutom vissa elever så uppskattade klassläraren det pedagogiska inslaget och det fanns en vilja att studera lite mer om möjligheterna till en mer varierad undervisning.

Även om viljan finns att vara mer utomhus under elevernas skoldag, så är det dock en utmaning gällande vilka platser som erbjuds som pedagogisk resurs. De gröna ytorna lyser med sin frånvaro på de orter jag besökte, även om de finns på sina ställen. Därför är det utomhuspedagogiska materialet för utomhusbruk ett viktigt tillskott för att kunna bedriva utomhusundervisning på asfalterade ytor. Under min 14 dagars vistelse blev det också tillfällen att möta förskolebarn. För dessa yngre barn i den pedagogiska verksamheten fick de bland annat uppleva en känselbana, skapa naturföremålspaletten och spela utomhusbingo, med sina lärare.

Oavsett om det gäller Japan eller Sverige så finns det en potential genom utomhuspedagogiken att skapa en växelverkan mellan olika lärmiljöer, en variation mellan stillasittande verksamhet till rörelseintensiv, men framförallt vetskapen om att teori och praktik hör ihop. Sammantaget kan det skapa ett hållbart lärande på flera plan.

Alla fotografier är tagna av Maria Hammarsten.