Vågar vi nu skapa en spetsig landsbygdspolitik?

De understryker vikten av att se Sveriges landsbygd i termer av landsbygder

. De ger förslag på riktade åtgärder för de allra glesaste områdena som komplement till de generella förslagen. Men jag tycker ändå att det är på denna punkt som den parlamentariska landsbygdskommitteen inte har vågat ta ut svängarna fullt ut, att faktiskt på riktigt skilja mellan de glesaste landsbygderna och landsbygderna som ligger i precis anslutning till de större städerna. Att våga säga vilka som behöver hjälp och vilka som ”klarar sig själva”.

Jag och min kollega Sara Johansson skrev ett av underlagen till slutbetänkandet där vi gång på gång visar de stora skillnaderna mellan olika landsbygder men även stora likheter mellan städer och vissa landsbygder.

Vi menar att det, utifrån svårigheten att bryta ett visst tillväxtmönster, är betydelsefullt att differentiera synen på tillväxt. Det är viktigt att utifrån olikheter och likheter redogöra för var tillväxten ska ske, vad som ska skapar tillväxten och om målet för tillväxt bör vara detsamma överallt. En central fråga är om det är rimligt att förvänta sig att förutsättningar för tillväxt kan skapas på alla typer av platser eller om strategier för tillväxt i större utsträckning bör utgå från de utvecklingsmönster som statistiken visar – att ekonomisk tillväxt är en geografiskt selektiv process.

Men jag är enbart tveksamt hoppfull till att vår landsbygdsminister vågar eller har handlingskraften att löpa linan ut att fokusera på de landsbygder som verkligen

behöver stöd. Det kommer bli en tuff uppgift. Och det finns främst två anledningar till min oro.

Den första är att landsbygden inte är ett politikområde med en egen budget. Detta är rimligt men det gör det svårare att hävda sin betydelse bland alla utgiftsposter i en budget. Jag har egna erfarenheter av att frågan om landsbygdernas förutsättningar ofta är en icke-fråga för andra politikområden. Vad är det för särskilt med landsbygden? Men med enbart en tredjedel av Sveriges befolkning boende på landsbygderna så är de idag i minoritet och kokar vi ner det till att se var de som sitter med makten (och lönerna!) bor så är fördelningen än mer skev. Jag tror att det som vanligt kan bli förslag i mellanmjölkens land där alla, på rättvist manér, ska få ta del av kakan. Detta istället för att ge spetsiga förslag som på riktigt kan hämta upp de platser som hamnat på efterkälken och inte själva klarar av att hämta in försprånget.  

De 15 kommunerna som benämns som Landsbygdskommuner mycket avlägset belägna

i slutbetänkandet (och främst kommer vara föremål för särskilt riktade insatser) utgör endast 0,8 % av Sveriges befolkning. Detta leder mig till min andra anledning till oro. När ska någon på riktigt visa vikten och behovet av det är värt att verkligen satsa på dessa landsbygder? Vi måste ge de riktiga och viktiga argumenten till de övriga 99 procenten av Sveriges befolkning?

Jag är medveten om att jag kan få en bunt sura kommentarer angående att detta inte ska behövas i ett jämställt Sverige. Och ingen blir gladare än jag om jag har fel angående den landsbygdspolitiska handlingskraften. Hoppet är det sista som lämnar mig och jag kommer heja friskt på vår landsbygdsminister i fighten om pengarna och arbetet med att hela Sverige ska leva.