Vad är en rimlig målsättning för framtidens landsbygdspolitik?
Min kollega Sofia Wixe skrev i en tidigare bloggpost att utbildning är allt för individers möjligheter att få ett jobb. Frågan är om utbildningsmöjligheterna ser lika ut mellan stad och landsbygd. Om de inte gör det kan man därefter ställa sig frågan huruvida svenska politiker har gjort det som behövs för att utjämna detta? Och har det gjorts på rätt sätt?
Vi vet att kompetens är en av huvudingredienserna i receptet för ekonomisk tillväxt. En del i denna kompetens kan vara formell utbildning och det är här staten historiskt sett har sett sin stora chans att påverka utbudet av högutbildad arbetskraft och att kompetensförsörja fler delar av Sverige än bara Stockholm, Göteborg och Malmö. Under 1990-talet genomfördes en rad högskolereformer som delvis innebar en decentralisering av den högre utbildningen med syftet att geografiskt utjämna kompetensförsörjningen i Sverige.
Dagens lokalisering av högre lärosäten ser ut som i kartan nedan. Det en relativt god spridning i södra delarna av Sverige med närhet till både stad och landsbygd medan norra Sveriges lärosäten är lokaliserade längs med kusten.
Frågan är då om kompetensförsörjningen har ökat i Sveriges kommuner och framförallt om den har blivit jämnare fördelad över landet? De två kartorna nedan visar hur stor andel av kommuners befolkning har en högre utbildning (minst tre års eftergymnasiala studier) 1990 samt 2013. År 1990 var det enbart tre kommuner i Sverige som hade en befolkning där 30 till 50 procent var högutbildade (Uppsala, Lund och Täby). I kartorna ser vi även att majoriteten av kommuner har höjt sig i termer av utbildningsnivå och det är enbart ett fåtal kommuner som har ”dragit iväg”. Så ur detta perspektiv har det skett en geografisk jämnt fördelad kompetenshöjning. Men det är ändå värt att poängtera att över 30 kommuner fortfarande ligger på samma relativt låga nivå som de gjorde 1990 (alltså de allra ljusast blå kommunerna).
En ännu tydligare bild på huruvida det har skett en geografiskt jämnare föredelning kan ju vara att titta på hur stor andel av Sveriges högutbildade finns i respektive kommun. I de två kartorna nedan visas hur andelarna fördelar sig 1990 och 2013. De mörkare fälten innebär en större andel av Sveriges alla högutbildade personer och ljusare betyder en mindre andel. I dessa kartor ser vi främst stora skillnader i några av de allra glesaste områdena i Sverige där många de facto har minskat sina andel av Sveriges alla högutbildade. Så vid en jämförelse med de tätare kommunerna har de tappat i termer av utbildningsnivå
Frågan är då vad det är som är viktigt och vad som är politik som fungerar för att öka kompetensförsörjningen på landsbygden och dess relation till staden? Vad är ambitionen och vad är en rimlig målsättning? Jag har inte de exakta svaren men det är troligt att den typen av högskolereform som genomfördes under 1990-talet kan ha hjälpt till att ge Sverige en generell kompetenshöjning. Däremot ser det ut att vara svårt att ”motarbeta” urbaniseringen i termer av att en större andel av Sveriges alla högutbildade skulle välja en gles kommun framför en tät så som Sverige ser ut idag. Detta tror jag enbart kan förändras med bättre tillgänglighet där landsbygdskommuner kan vara det självklara valet för boende med god infrastruktur in till den större arbetsmarknaden. Allt annat tror jag är en orimlig målsättning.
Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.
