Det grundläggande problemet för den glesa landsbygden

I figuren nedan visar jag förvärvsgraden (andelen av de i arbetsför ålder som arbetar) för Sveriges kommuner mellan 1985 och 2013 där kommunerna är indelade i sex olika kommunkategorier skapade av Tillväxtanalys. Enbart två av dem kan sägas räknas som stad (storstadskommuner samt täta kommuner nära en större stad. De övriga fyra kategorierna är landsbygd. I figuren ser vi tydligt att alla kommunkategorier följer varandra och har en kronologist fallande ordning från den tätaste till den glesaste. Storstadskommuner har helt enkelt en högre förvärvsgrad än de övriga.

Men om man tittar lite mer noggrant på figuren ovan så ser man även att variationerna har varit något större i de absolut glesaste kommunerna (Landsbygdskommuner mycket avlägset belägna). Toppar och dalar kommer oftare medan de tätaste kommunerna har en jämnare utvecklingskurva. Det kan ju finnas ett antal förklaringar till detta men en stor stötesten torde vara tillgänglighet. Detta ska jag visa med figuren nedan som visar kvoten mellan dagbefolkning och nattbefolkning för samma kommunkategorier.

Dagbefolkning är de individer som befinner sig i kommunen under dagen. Nattbefolkningen är alla de som befinner sig där under natten. Dessa två kan ju naturligtvis sammanfalla (d.v.s. individer jobbar och bor i samma kommun) men inte alltid och det är det vi kallar för arbetspendling eller pendling för exempelvis studier. Det betyder alltså att om kvoten överstiger 1 så har man en större dagbefolkning än nattbefolkning. Om kvoten är under ett gäller det motsatta, nattbefolkningen är större än dagbefolkningen. Kommuner med en hög kvot har alltså en stor inpendling. Kommuner med en låg kvot har alltså en stor utpendling

Från figuren ser vi tre tydliga saker. Det första är att storstadskommuner har en relativt stor andel individer som åker dit på dagarna och för att sedan återvända till sin hemkommun. Det andra är att dessa pendlande arbetare (och i viss mån studenter) till stor del tycks komma från de allra närmaste landsbygdskommunerna. Dessa kommuner har en kvot som är betydligt lägre än 1 (runt 0,8) vilket visar att de har avsevärt fler med en huvudkudde i kommunen än ett arbete. Man kan nästan kalla dem för ”sovrumskommuner”.

Det tredje mönstret som vi ser från figuren är att alla de andra kommuntyperna har en kvot som är i storlek väldigt lika varandra. Och de allra glesaste kommuntyperna har en kvot som är nära 1 vilket betyder att i den mån det sker in- och utpendling så är de lika stora. Och det är här vi kan föra samman vad vi såg i den första figuren där vi såg att de allra glesaste landsbygdskommunerna tycktes uppleva mer variationer i sin förvärvsgrad.

Förklaringen kan ligga i att sysselsättningsmöjligheterna är fler till antalet i tätare regioner. I de regionerna kan en person parera en fabriksnedläggning eller en krisande bransch med att skaffa sysselsättning i en annan, antingen i samma kommun eller någon annanstans. Och vi såg ju att det sker mycket pendling mellan städer och de närmaste landsbygdskommunerna. Men möjligheten för detta är begränsad i de landsbygder som ligger längst från dessa täta miljöer. Det betyder alltså att en konjunkturnedgång som exempelvis slår mot en industri med starkt fäste på landsbygden kan få förödande konsekvenser med en ökad arbetslöshet och/eller stor utflyttning.

Utifrån detta resonemang är det tydligt att tillgängligheten är av stor betydelse för att skapa blomstrande landsbygder. Detta förstärks även i och med av vi vet att de industrier som växer starkast exempelvis är tjänster, turism, rekreation, restauranger. Alla dessa är branscher som ofta kräver att konsument och producent faktiskt möts.

Man kan också understryka utifrån de två enkla figurerna att det är av största vikt att skilja mellan olika typer av landsbygd. De kommuner som är landsbygd men som med lätthet når tätare miljöer har inte alls samma utmaningar som de allra glesaste har. Vill vi få ett Sverige som lever i alla delar bör kanske även detta tas i en mer noggrann beaktning.