De ungas flykt (version 2013)

2014-10-16

”250 av 290 kommuner tappar sina unga” skrev jag Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. för ett år sedan. Det blev som om Sverige vaknade upp ur sin dvala för inom loppet av några veckor var debatten i full gång. Kunde det verkligen vara så illa? Faktum är att läget är akut. Att en överväldigande majoritet tappar sin unga befolkning leder till en rad allvarliga problem som inte skattetransfereringar från rika till mindre bemedlade kommuner förmår att lösa. När de unga försvinner så försvinner befolkningsunderlaget med dem vilket påverkar utbudet i kommunen. När en allt mindre del går ut och fikar, äter, handlar kläder osv. så överlever inte den här typen av tjänster – tjänster som är avgörande för att platsen skall vara attraktiv. I förlängningen klarar inte heller närlivsbutiken och de mest primära funktionerna att ligga kvar, då inte tillräckligt många efterfrågar deras utbud. Men de ungas flykt påverkar också arbetsmarknaden. För få företag är lockade av att etablera sig på en plats där arbetsmarknaden inte förnyas och där lite ny kunskap tillkommer. Detta gör att även arbetstillfällen minskar med risk för ökad arbetslöshet för de som vill bo kvar.

Under året som följt har det kommit en rad rapporter som speglar en motbild. DN rapporterade Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. till exempel tidigare i år om ett trendbrott där alltfler väljer att flytta till glesbygden. Dagens Industri beskrev Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. för några veckor sedan hur unga ökar mest i småstäder. Tyvärr finns det ingenting som verkligen stödjer denna bild. Tvärtom fortsätter landsbygden att dräneras på sina unga. Här följer nu uppdaterade siffror från förra årets bloggpost.

Till att börja med tittar vi på hur många 18-åringar svenska kommuner hade år 2006 och hur många 25-åringar de hade 2013, dvs. sju år senare. Kartan nedan, gjord av min kollega Özge Öner Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster., visar antalet unga som försvann eller tillkom under dessa sju år:

Årets undersökning visar att mönstret består och att till och med färre kommuner behåller de unga – nu enbart 36(!) av 290 eller 12,4 procent – på kartan markerade med röd färg. Resterande 254 kommuner hade färre unga kvar sju år senare än vad man startade med 2006. Allra störst antal tappade man i Kungsbacka där man gick från 1052 18-åringar 2006 till 628 25-åringar sju år senare – en minskning med 424 unga. Lerum tappade 325 stycken, Skellefteå 238, Ekerö 231, men även Vellinge, Tyresö, Gotland, Örnsköldsvik och Härryda tappade mer än 200 stycket.

Tabellen nedan visar de kommuner som tappade mest i absoluta tal mellan 2006 och 2013, men också hur mycket samma kommuner tappade mellan 2005 och 2012:

Om vi istället ser till hur mycket varje kommun tappade procentuellt sett så tappade Åsele mest. Där startade kommunen med 60 stycken 18-åringar 2006. Sju år senare var enbart 17 25-åringar kvar. Detta motsvarar ett tapp om 72 procent. Ödeshög hade under samma tidsperiod tappat 67 procent och Essunga 63 procent. Ockelbo, Mellerud, Lerum, Mörbylånga, Töreboda, Norsjö, Kinda, Överkalix, Vellinge, Skinnskatteberg, Lysekil, Surahammar, Ovanåker och Öckerö tappade samtliga mer än 50 procent under den här sjuårsperioden.

Vinnarna då? Här hittar vi inga överraskningar. Stockholm är i topp. Här startade huvudstaden med 8535 18-åringar. Sju år senare hade man 15641 25-åringar. Med andra ord tillkom 7106 unga under denna sjuårsperiod. Göteborg, som vi hittar på andra plats, ökade med 4953 unga och Malmö med 2451 unga. Uppsala, Lund, Linköping och Umeå ökade alla tre med mer än 1000 unga individer och Solna, Örebro och Jönköping ökade med 500 eller fler.

Procentuellt sett var vinnarna Solna (+190 procent), Sundbyberg (+123 procent) och Lund (+108 procent). Men även Göteborg, Stockholm, Malmö, Umeå, Uppsala och Linköping ökade med mer än 60 procent.

Tabellen nedan visar visar de kommuner som tappade mest procentuellt sett mellan 2006 och 2013, men också hur mycket samma kommuner tappade i procent mellan 2005 och 2012:

Vad har då de kommuner gemensamt där ökningarna är som störst. Klart är att det är en fördel att ha ett högre lärosäte i kommunen eller i närheten. Men ett ännu tydligare mönster är att detta är kommuner med mycket hög befolkningstäthet, vilket är ett mått på hur urban platsen är. Både i Stockholm och Sundbyberg bor det idag över 4000 invånare per kvadratkilometer. I Solna är siffran 3770 invånare per km2. Malmö har nära på 2000 invånare per km2. I Kungsbacka är motsvarande siffra 127 invånare per km2. I Åsele är siffran 0,7 invånare per km2.

Ju fler invånare det finns på en begränsad yta, desto mer urban blir den då många olika typer av varor och tjänster kan få fäste. Ju fler individer på en begränsad yta, desto fler caféer, restauranger och andra typer av upplevelser kan vi förvänta oss. Och här är den springande punkten. Städer drar ifrån för att de kan erbjuda en livsstil som mindre platser aldrig har en chans att konkurrera med. Och detta är något vi måste förstå för att över huvud taget kunna förhålla oss till den omvandling som nu håller på att ske där Sverige delas i två delar och de unga flyr till städerna.

.: Här hittar du analysen som gjordes 2013

Vill du veta hur många unga som tappades eller tillkom till din kommun? Kontakta då Emil Danielsson på emil.danielsson@jibs.hj.se