Svårt opioidberoende nekades behandling

Personer med ett svårt opioidberoende nekades behandling på grund av att Socialstyrelsen skapade ett regelverk som exkluderade vissa grupper, trots att det inte fanns så stora skillnader vad gäller exempelvis problemtyngd och diagnostik. Det slår fil. doktor Bodil Monwell (välfärd och socialvetenskap) Hälsohögskolan, Jönköping University som arbetar på Länssjukhuset Ryhov fast i en ny avhandling, ”En dyster parantes – Opiatregeln i svensk LARO-behandling 2010-2016”.

År 2010 begränsade Socialstyrelsen målgruppen för dem som skulle berättigas att få läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende (LARO). Opiatberoende (när regelverket trädde i kraft användes begreppet opiater som rubrik på substansgruppen, se s 15 i avhandlingen) begränsades att endast omfatta tre opioider; heroin, morfin och opium. Målet var att avgränsa patientgruppen och att förhindra att personer med opioidberoende relaterat till Subutex (buprenorfin) och andra opioider fick behandlingen. Denna avgränsning kallas i avhandlingen för opiatregeln.

Bodil Monwell har undersökt om det var någon skillnad vad gäller problemtyngd och diagnostik bland dem som sökt LARO. I avhandlingen studerades personer som var aktuella för LARO i Jönköpings län under åren 2005-2011. Omkring 80 procent var män med en medelålder på 39 år. Kvinnorna hade en medelålder på 35 år.

Båda grupperna hade allvarliga problem

Båda grupperna uppfyllde kriterierna för allvarligt opioidberoende när de sökte LARO och utöver opioidberoendet uppfyllde grupperna kriterierna för ytterligare fyra beroendetillstånd.

Avhandlingen visar att likheterna mellan grupperna, de som skulle inkluderas respektive exkluderas, var större än skillnaderna. I avhandlingen studerades sju livsområden; fysisk hälsa, arbete/försörjning, alkohol, narkotika, legala problem, familj/sociala relationer och psykisk hälsa. Det fanns omfattande problem inom samtliga livsområden, särskilt vad gällde narkotikaproblem. Injektionsmissbruk dominerade i båda grupperna och majoriteten, över 90 procent i båda grupperna använde flera droger. Personerna i båda grupperna hade flera överdoser och i genomsnitt fler än tio behandlingar för narkotikaproblem bakom sig när de sökte LARO. Både grupperna hade jämförbart allvarliga problem och stort behov av vård och behandling. Personer med allvarligt opioidberoende och behov av vård nekades alltså behandling på grund av att Socialstyrelsen omformulerat det diagnostiska begreppet opiatberoende för att styra vilka som skulle berättigas LARO.

Hur gick det för personerna som sökt LARO?

I avhandlingen studeras även fyra grupper som utgår från tillgång till behandlingen; de som nekades behandling, de som fick LARO men där behandlingen avbröts och ej återupptogs, de som avbrutit behandlingen men där den sedan återupptagits och de som haft oavbruten behandling.

Bland personer som nekades LARO var situationen oförändrad vid uppföljning. Bland dem där behandling avbröts fanns en måttlig positiv förändring. Bland dem där behandlingen återupptagits fanns det betydande förbättringar inom flera livsområden. Den mest framträdande förbättringen återfanns hos personer med oavbruten LARO. Det var alltså de med pågående LARO som visade en markant förbättrad livssituation inom alla områden.

Kringgick regelverket för att tillgodose medicinska behov

Avgränsning av målgrupp tog inte hänsyn till behov av medicinsk behandling och det skapade ett dilemma för läkare, för annan behandlande personal och för dem som sökte behandlingen. Det visade sig att olika strategier utvecklades för att tillgodose medicinska behov. Bland de sökande användes så kallad negativ meritering, till exempel att en sökande exempelvis tog heroin för att skapa ”rätt” dokumentation. Det hände också att verksamheter använde sig av ”inofficiell LARO”, årslånga nedtrappningar på doser med buprenorfin eller metadon. En annan strategi var att verksamheter avsiktligt bröt mot föreskriften. Verksamhetsföreträdare hänvisade detta till en medicinsk bedömning att LARO var en adekvat behandling för sjukdomstillståndet och det yrkesetiska ansvaret.

-Avhandlingen visar att det inte fanns stöd för begränsning av målgrupp till LARO som inte sällan är en livsuppehållande behandling. Under den tid som regelverket var i kraft hade inte alla tillgång till god vård och omsorg på lika villkor, som ju är Socialstyrelsens målsättning. Målgruppens avgränsning utformades på oklara grunder, säger Bodil Monwell.

Läs avhandlingen här Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.